Trail

Jag har ju provsprungit nere på ip några gånger nu. Det finns få saker, tycker jag, som är tråkigare än att springa på plan mark. Så i morse tog jag mod till mig och gav mig ut i min älskade skog för första gången på snart elva veckor.

Knappt sex veckor efter operationen sprang jag idag 2 km trail utan några problem alls! Jag var så lycklig att jag hade kunnat springa mycket längre men det kändes dumdristigt då efter 1 km på ljuvlig och trixig trailstig så vände jag och sprang samma väg tillbaka. Det kändes moget och förnuftigt.

Tänk ändå, i maj hade jag så ont att jag betvivlade att jag någonsin ens skulle kunna gå igen. Idag känns mitt mål om 5 km löpning innan jul som ett mål jag definitivt kommer att kunna revidera och tidigarelägga.

Annons

Rörlighet

Det är inte bara coremusklerna som behöver tränas upp, något måste också göras åt rörligheten.

Musklerna i vänsterbenet tycks ha krympt med en decimeter. Minst. Och axlarna är stela som vore de huggna i sten.

Idag blev det därför promenad till IP, långsamma 200 m och sen bara rörlighet och stretch. Det finns ju en miljon åsikter om huruvida man ska stretcha eller inte men med tanke på att jag bara är hobbymotionär och just nu är väldigt stel så tänker jag att jag helt enkelt gör det som känns bra för mig. Och just idag kändes 30 min mjukgörande träning som exakt rätt sak att göra.

Ljus i tunneln!

Efter att ha promenerat ett antal mil de senaste veckorna testade jag idag hur foten kändes vid löpning. Gick ner till IP i morse och sprang ett halvt varv, gick ett halvt och gjorde sammanlagt fem varv. Det gick verkligen inte fort men det gick! Inte ont någonstans och vristen skötte sig. Perfekt underlag också – mjukt och alldeles platt.

Avslutade med två varv av knäböj, mountain climbers, sit-ups, katten/kossan, armhävningar (vanliga, inte längre mot vägg som i början av rehaben!) och tåhäv innan jag gick hem igen. Jag var glad som ett barn på julafton över att ha klarat av detta.

Jag är svag i coremusklerna så jag funderar på att ladda ner den där appen som heter ”mammamagen” eller nåt. Just för att få övningar för att bygga upp musklerna inifrån. Jag behöver också stretcha baksidan av vänster ben för det känns som om de musklerna krullat ihop sig under alla veckor då jag haltat och haft tyngden på höger ben.

Nu blir det bara rehab och promenader några dagar igen. Vågar inte chansa på att utmana för mycket än. Men ändå, så skönt att det ändå gick att springa lite i alla fall.

Fyra veckor efter operationen

Idag är det fyra veckor sedan jag opererades och i punktform kan läget sammanfattas så här:

  • All smärta fortfarande helt borta.
  • Fortfarande lätt bortdomnad i utsidan av vänster fot samt i lilltån. Det här är ett betydligt mindre område än det som var bortdomnat tidigare så jag fortsätter att hoppas på full känsel på sikt.
  • Vristen fortfarande lätt bortkopplad men det känns som om styrseln i den är rätt bra, det är kraften som saknas. Men oändligt mycket mer kraft i den nu är för tre veckor sedan, då kunde jag, med all viljestyrka i världen, inte göra en tåhävning på vänster ben. Nu kan jag komma upp ca 4 cm.
  • Jag har testat några löpsteg. Allt känns bra men det blir liksom inget frånskjut med vänster ben (se vristen ovan). Fortsatta tåhävningar it is med andra ord.
  • Såret helt läkt och ärret syns knappt.
  • Musklerna på baksida av vänster ben är tajta. Mer stretch behövs där.
  • Saker som jag fortfarande inte känner mig helt bekväm med: dammsugning och att lyfta väskor in och ut ur bilen. Dammsugningen kan jag leva utan men väskorna blir bra att kunna hantera igen.

Summa summarum mår jag alltså jättebra nu. Men jag får erkänna att rehaben hamnat lite på efterkälken i denna värme som råder. Min hjärna har liksom blivit som gelé och det är inte så att jag har valt att inte göra rehab, jag har helt enkelt inte tänkt tanken. Gör om, gör rätt!

Jag läser om andra som har långvariga problem efter att ha dragits med diskbråck under lång tid och jag är oerhört tacksam för att det för mig bara tog exakt fem veckor från första riktiga smärtan till operationen.

Bilresa igen…

Vi körde hem från Skåne till Stockholm i natt. Ryggen känner sig inte alls sugen på att nu åka till Västerås för att hämta hem hunden igen och jag kommer att låta den få bestämma. Samma make som körde hem oss igår får sätta sig bakom ratten igen…

Men, och detta är ett stort men, ryggen känns inte alls lika sliten som efter resan ner till Skåne för en vecka sedan. Jag ser det som ett tecken på att alla långa promenader den här veckan, ihop med rehab, har varit bra. Det börjar med andra ord bli dags att trappa upp till nästa nivå med rehabövningar, fortfarande helt i linje med vad sjukhuset rekommenderar. Inga excesser här inte utan lugnt och systematiskt.

Framstegen gör också att jag vågar börja tänka framåt, mot riktig träning. Återigen, jag ska inte göra något överilat, men drömma lite kan man ju få göra. Dessutom har det blivit väldigt tydligt hur snabbt kroppen kan gå från att vara i bra form till att inte kunna ta ett enda steg och jag funderar en hel del på hur jag ska kunna tacka den på bästa sätt och ge den så bra förutsättningar som möjligt för att hålla sig frisk framöver.

Jag har fem veckor semester på mig att i lugn och ro fundera mer över detta, det är många komponenter som hänger ihop när det gäller det totala måendet. Men som sagt, just idag känner jag mig full av tillförsikt!

Två veckor sedan operationen

Idag är det två veckor sedan jag opererades och jag måste ju säga att det har hänt massor.

Smärtan är helt borta i ben och rygg.

Jag upplever att jag blir lite, lite starkare i vänster vad/vrist/fot för var dag som går.

Jag skyndar verkligen långsamt. Jag promenerar och gör rehab enligt instruktionerna från sjukhuset.

Att sen kroppen (hjärnan?) verkligen, verkligen, verkligen saknar den vanliga träningen är en mental del som jag får jobba med. Känner mig slö, trött, långsam och svag men logiskt sett vet jag ju att så inte är fallet. Tror och hoppas på att kroppen som ju var i rätt bra form fram tills för sju veckor sedan ändå kommer att lösa det här och att kropp och sinne tillsammans hittar en bra väg framåt.

Bilfärd, dag 14

Igår åkte vi från Stockholm till Skåne. Det gjorde inte underverk för ryggen. Idag har jag för första gången känt lite smärta i ryggen, inte bara såret som ömmat.

Idag har jag promenerat och gjort tåhävningar. Det får räcka så. Har vilat liggandes en sväng på både för- och eftermiddagen samt tagit ett par Alvedon.

I morgon har det gått två veckor efter operationen. Jag inser att det verkligen handlar om att skynda långsamt. Jag förstår att kroppen måste få läka i sin egen takt. Men jag inser också hur välgörande motion är för den mentala hälsan. Nu är det sju veckor sedan jag kunde träna på riktigt och det sätter sina spår. Inte lika mycket påslag av positiva ämnen i kroppen bara av långsamma promenader…