En av värktabletterna hade jag redan slutat med men den andra samt antibiotikan åt jag de sista tabletterna av igår, helt enligt schemat. Gabapentinet skulle jag trappa ner på samma sätt som jag trappade upp det på så efter gårdagens två tabletter tog jag en nu på morgonen och räknar nu med att jag är klar även med dessa.

Det har varit en välgärning att ha tillgång till allt detta men det känns också väldigt sunt att sluta med dem nu.

Igår tränade jag. På dagen en vecka efter operationen gick det att köra ett pass som blev en blandning av rehab, styrka och gång i slalombacke. Jag körde slalombacken enligt upplägget gå raskt rakt upp för flås och vader, gå långsammare i serpentiner nedför för att öva upp vristen (svårast att gå på doserat/lutande underlag). Jag kände mig mycket nöjd med detta och ser fram emot en repris i morgon bitti. Det gäller att skynda långsamt så jag tog inte i speciellt mycket men det var ändå skönt att känna blodet strömma genom kroppen.

Det passet följdes sedan av ett skansenbesök och en kvällspromenad. Jag sov som en stock i natt, fysiskt trött för första gången på sex veckor. Idag är jag lite öm i vänster vad men det känns som om det är muskulärt. Eftersom jag inte går helt normalt pga vänster vrist så påverkar det väl musklerna i vaden antar jag. Jag ska ta det lite lugnare idag, stretcha och köra foamroller. Samt be min snälle man om lite mjuk vadmassage.

Ja ni, jag undrar hur det ska bli med foten. Idag har jag lyckats pressa mig upp ca 1-2 cm i tåhävning på vänster fot. Jag vill, vill, vill kunna styra den här rörelsen men det går inte.

Jag kan ju vicka med foten åt alla håll utan belastning men med belastning är det lögn att få det att hända. Var sitter förresten problemet? Vristen? Vaden? Foten? Jag har i alla fall fått tillbaka mer känsel i foten och det är bra.

Jag hittade yoga för fötter på youtube och hon hade några bra övningar som jag tar med mig.

Jag har börjat trappa ner på Alvedonen också nu. I morgon är sista dagen för antibiotikan och smärtlindring och sen återstår ett par dagars nedtrappning av Gabapentinet och sen, sen är jag drogfri igen!

Jag har inte druckit alkohol på sex veckor och det ska bli så gott att kunna ta ett glas rosé en varm sommarkväll. Men i övrigt måste jag säga att just avståendet av alkohol har passerat helt obemärkt, jag har inte ens varit sugen. Däremot mår jag verkligen inte bra av att inte träna. Så jag ser så mycket fram emot att kunna göra det igen. Men ja, man ska skynda långsamt säger alla mina läkarvänner… Jag får hitta någon listig mellanväg 😉

Idag har jag varit vaken hela dagen! Det måste ändå vara ett gott tecken. I och för sig så är det det andra dygnet utan de extra värktabletterna (morfinbaserade tror jag) som de skickade med några stycken av. Eftersom jag nu bara är lite öm i såret i vissa lägen fanns det ingen anledning att äta dem mer och helt ovetenskapligt drar jag slutsatsen att detta har gjort mig piggare.

Den promenad som i förrgår tog 60 min tog jag idag på 50. Tänk om mina löptider kunde förbättras på samma sätt sen 😂. Jag är lite orolig för just löpningen. Jag har ingen kontakt alls med vänster vrist just nu. Det går ok att gå på plant underlag, det kräver lite koncentration i uppförs- och nerförsbackar och det är riktigt klurigt när vägen är doserad och lutar i sidled. I nio fall av tio springer jag trail och jag har i skrivande stund svårt att förstå hur jag ska klara av det igen. Jag får ta upp det här med fysioterapeuten när jag ska dit. Fram till dess promenerar jag på på olika underlag och jag gör mina tåhävningar (på båda fötterna…).

Jag sov så gott i natt (somnade kl 20 igår kväll) så jag kom upp tidigt och tog en långsam men ändå timslång promenad på morgonen. Sen rehab efter det.

Sen sov jag 3 h.

Åt lunch med min man.

Sov 3 h till.

Fattar inte hur det ens är möjligt att sova så här mycket.

Såret känns mindre ömt idag än igår vilket är skönt. Jag har nu slutat ta de där extra starka tabletterna som jag fick med min att äta vid behov. Eftersom jag är livrädd för smärta så åt jag dem tisdag och onsdag men nu när jag vågar känna efter lite så inser jag att jag nog inte behöver dem mer. Men fortfarande återstår ju ett gång tabletter som ska ätas veckan ut.

Jag har fortfarande ingen känsel i utsidan av vänster fot och vänster vrist svarar inte heller. Det är läskigt. Men jag gör tåhävningar och jag promenerar. Även om det visar sig att det aldrig blir bra igen så måste jag ju träna på att leva med det. Jag har som absolut målsättning att hitta tillbaka till både träning och löpning, även om det tar tid.

Idag över 10000 steg i alla fall. Det känns bra. Det går inte fort men det går.

Idag påbörjade jag rehaben som rekommenderats. Axellrullningar mm. Övningar som gick galant att göra och som var så lätta att de kändes fåniga. Men de är säkert noga utprövade så jag följde schemat slaviskt i morse.

Jag är mycket tröttare idag och såret gör lite ont. Om jag förstår det hela rätt så följer förloppet hittills skolboken så det är inget jag oroar mig för. Jag sov tre timmar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen. Trots minimal ansträngning idag var jag jättehungrig både till lunch och middag. Lite otippat men jag antar att kroppen läker och att det suger ganska mycket energi. Det extrema sockersuget jag kände på operationsdagens eftermiddag och kväll är dock borta vilket jag är glad för. Hade ju kunnat sluta den här sjukskrivningen som en boll annars.

Jag är förresten sjukskriven i tre veckor. Lilla Luther sitter på axeln och viskar att nog borde du kunna jobba och styra upp en del saker inför semestern och då är det skönt att kunna vifta bort honom med intyget där det står svart på vitt att det är tre veckor som gäller.

Jag vaknade i morse och kände mig som en ny människa. Jag kan ligga med raka ben – jag har haft väldiga nervsmärtor i vänster ben som idag är helt borta, det är en underbar känsla. Jag kan sitta utan att benet spökar. Jag kan gå rakt nerför trappor, tidigare fick jag gå lite på sidan.

När jag är ute på mina korta promenader så går jag nästan rakt och nästan utan att halta. Jag får jobba på det där med haltandet, det hänger ihop med att jag inte har så mycket kontakt med vristen.

Såret känns ingenting men så stoppar jag ju också i mig en massa mediciner. Huvudet är helt borta. Jag försökte läsa men det gick inte utan nu får det bli ljudböcker tills jag är klar med dessa piller.

Rörelsemässigt har jag satt ett eget mål på 5000 steg per dag de första dagarna för att sen öka på. Målet enligt rehabplanen är att promenera 30-60 min per dag. Så där tänker jag satsa på 60 min. Men inte första dagen, lite stegvis ökning blir nog bra, inte minst pga att jag är ganska yr och snurrig i huvudet.

Antal steg som det blev idag: 7416.

Jag inledde dagen med att köra mitt rehabpass ihop med mitt vanliga träningsgäng, det kändes som en bra start på den här dagen. Sen hem för dubbeltvätt #2 med det där udda schampot och den gravt uttorkande tvålen.

10:30 klev jag in på Ryggkirurgiskt centrum här i Stockholm och sen var det ju bara att överlämna sig i händerna på den fantastiska personalen.

Jag var lite rädd, det var jag. Speciellt som jag även innan min egen operation låg på uppvaket och hörde hur ont några nyopererade patienter hade. Då tänkte jag att hur i hela friden ska det här gå?

Älskar narkos! Har bara varit nersövd en gång tidigare (-04) men det minns jag inget av. Nu kommer jag iaf ihåg de där 3-4 andetagen jag hann ta innan allt snurrade till och ytterligare ett par andetag senare var jag borta.

Operationen tog en timme och den gick bra enligt doktorn. Jag hade lite ont när jag vaknade till men fick mer smärtstillande direkt och från och med då har jag gått som i en bubbla (där iaf jag har haft det väldigt fnissigt och roligt).

Jag åkte hem vid 17:30-tiden, hämtade ut mediciner på apoteket (och bad killen som jobbade om ursäkt för mitt tillstånd och mitt osammanhängande beteende. På väg ut skrattade jag så tårarna rann och det kändes som om min man faktiskt tyckte det var lite förargligt), sen hem och sova.

Ikväll har jag suttit helt normalt och ätit middag. Jag kan också ligga still med utsträckt ben. Och jag har inte känt av någon smärta alls i benet sedan jag vaknade upp! Magiskt! Domningarna på utsidan av vänsterbenet är borta men är kvar på baksidan av låret. Foten är fortfarande mycket svag men jag tycker att jag har mer känsel i den nu än vad jag hade innan.

Nu ska jag poppa mig full av medikamenter inflr natten. Återkommer i morgon med status på hur det känns då. Misstänker att det kan komma att göra lite mer ont då.

Jag kan ha rört på mig i lite konstiga sammanhang för nu känner jag av ryggen för första gången på ca tre veckor. Så ikväll är det både rygg och ben som känns.

Nåväl. Ikväll har jag duschat och tvättat håret enligt alla konstens regler. Det kliar på hela mig… Sängen är renbäddad och rena kläder finns förstås till i morgon.

Det ska bli himla skönt att få det hela gjort. Ja, jag lär ha ont efteråt men sen kan det förhoppningsvis bara bli bättre. Hoppas jag.

Idag är fjärde dagen jag äter Gabapentin och himmel vilken skillnad det gör. Jag har trappat upp till tre tabletter om dagen och även om jag känner mig lite såsig i huvudet av dem så tycker jag att jag har mycket mindre ont.

Dagens fysiska aktiviteter är att göra mitt rehabprogram samt att ta en promenad. Bara för att jag nu inte har lika ont längre behöver jag ju inte sätta igång några jätteambitiösa aktiviteter här hemma så jag antar att en sådan satsning kommer att straffa sig efteråt.

#diskbråck #diskbråcksoperation #rehab

Idag startar jag en ny blogg.

Jag har i fem veckor haft stora rygg- och benproblem och efter en MR förra helgen visade det sig vara ett stort diskbråck vilket gör att jag får en akut operation redan på måndag. Jag har sökt efter info om operationen, om rehab och om hur det går sen men har inte hittat så mycket mer än formell operationsinformation och därför skriver jag här för att dela med mig av hur just jag känner det.

Jag har förstått att huvudsyftet med just min operation är att förhindra att det bli ännu värre. Inte att göra det bra igen. Förhoppningsvis blir det ju bra men det finns inga garantier för att jag får tillbaka känseln i vänster ben eller att nervsmärtorna i nämnda ben försvinner helt. Men hoppet är det sista som överger människan och jag ska verkligen göra allt jag kan för att bli så bra som möjligt. Jag vill inte ha ont utan jag vill kunna gå normalt och träna ordentligt igen. Och jag vill kunna sitta normalt på en vanlig stol…

För åtta veckor sedan gjorde jag kettelbellssvingar och då gjorde jag något fel. Jag gick i tre veckor med vad jag trodde var ett vanligt ryggskott och det enda som hjälpte var träning och rörelse. Det blev i och för sig tre riktigt bra träningsveckor med löpning, styrketräning och yoga. Sen kom söndagen den tredje veckan och jag kände mig riktigt bra. Jag gick och lade mig, sov gott – och vaknade på måndagen med en hemsk värk i ryggen.

Jag blev helt sängbunden under två veckor. Första veckan sjukskrev jag mig tre dagar men sen började jobba från sängen. Efter ytterligare en vecka kunde jag jobba upprätt igen men då, från ingenstans, dök en väldig nervsmärta upp i vänster ben och jag tappade helt känseln i benet. Jag har gått hos läkare under hela den här tiden sedan ”ryggskottet” gick över till något helt annat och jag har fått mediciner och jag gjorde som sagt en MR också.

Domen är alltså att det är ett stort diskbråck och att operation är nödvändigt.

Så, dags att plocka fram det positiva tänkandet och försöka göra det bästa av den här situationen.