Idag startar jag en ny blogg.

Jag har i fem veckor haft stora rygg- och benproblem och efter en MR förra helgen visade det sig vara ett stort diskbråck vilket gör att jag får en akut operation redan på måndag. Jag har sökt efter info om operationen, om rehab och om hur det går sen men har inte hittat så mycket mer än formell operationsinformation och därför skriver jag här för att dela med mig av hur just jag känner det.

Jag har förstått att huvudsyftet med just min operation är att förhindra att det bli ännu värre. Inte att göra det bra igen. Förhoppningsvis blir det ju bra men det finns inga garantier för att jag får tillbaka känseln i vänster ben eller att nervsmärtorna i nämnda ben försvinner helt. Men hoppet är det sista som överger människan och jag ska verkligen göra allt jag kan för att bli så bra som möjligt. Jag vill inte ha ont utan jag vill kunna gå normalt och träna ordentligt igen. Och jag vill kunna sitta normalt på en vanlig stol…

För åtta veckor sedan gjorde jag kettelbellssvingar och då gjorde jag något fel. Jag gick i tre veckor med vad jag trodde var ett vanligt ryggskott och det enda som hjälpte var träning och rörelse. Det blev i och för sig tre riktigt bra träningsveckor med löpning, styrketräning och yoga. Sen kom söndagen den tredje veckan och jag kände mig riktigt bra. Jag gick och lade mig, sov gott – och vaknade på måndagen med en hemsk värk i ryggen.

Jag blev helt sängbunden under två veckor. Första veckan sjukskrev jag mig tre dagar men sen började jobba från sängen. Efter ytterligare en vecka kunde jag jobba upprätt igen men då, från ingenstans, dök en väldig nervsmärta upp i vänster ben och jag tappade helt känseln i benet. Jag har gått hos läkare under hela den här tiden sedan ”ryggskottet” gick över till något helt annat och jag har fått mediciner och jag gjorde som sagt en MR också.

Domen är alltså att det är ett stort diskbråck och att operation är nödvändigt.

Så, dags att plocka fram det positiva tänkandet och försöka göra det bästa av den här situationen.