Jag har ju provsprungit nere på ip några gånger nu. Det finns få saker, tycker jag, som är tråkigare än att springa på plan mark. Så i morse tog jag mod till mig och gav mig ut i min älskade skog för första gången på snart elva veckor.

Knappt sex veckor efter operationen sprang jag idag 2 km trail utan några problem alls! Jag var så lycklig att jag hade kunnat springa mycket längre men det kändes dumdristigt då efter 1 km på ljuvlig och trixig trailstig så vände jag och sprang samma väg tillbaka. Det kändes moget och förnuftigt.

Tänk ändå, i maj hade jag så ont att jag betvivlade att jag någonsin ens skulle kunna gå igen. Idag känns mitt mål om 5 km löpning innan jul som ett mål jag definitivt kommer att kunna revidera och tidigarelägga.